juliaaragnarsson

Morgonen därpå åt vi en fantastiskt god frukost tillsammans med våra nyfunna vänner men skildes sedan åt för att ge oss iväg upp på toppen! Där uppe var de rikligt med snö mot resten av hela Saalbach. Åkte ett par riktigt fina åk innan de som absolut inte får hända händer. Jonatan ramlar medans jag befinner mig längre ner i backen. Efter en bra stund kommer han trots åkande till mig och talar om att han ramlat. Men eftersom han ändå står på bena så tänker vi båda två att så allvarligt kan de väl inte vara. Bestämmer oss dock för att åka hemåt, men med ett lunchstopp påvägen. Eftersom vi befann oss längst bort i hela liftsystemet så tog de allt som allt ett par timmar innan i var tillbaks på rummet. Vilade och spekulerade kring vad som skulle kunna hänt med Jonatan. Kommer fram att de möjligtvis kan vara ett brutet revben. Avvaktar och tar istället en promenad! Först närmare kvällen, märker Jonatan att han kissar blod, en massa blod. Vi ringer sjukvårds upplysningen som ber oss åka till sjukhus direkt! Sagt och gjort, lyckads få tag på en taxi och ta oss till sjukhuset i Zell am See. Väl på plats hos läkaren bryter helvettet ut.  Jonatan har lyckas spräcka sin ena njure i fallet i backen. Ett par hemska timmar väntar, samtal hit och dit och mycket gråt, frustation och rädsla. Tillslut lyckas jag bli övertygad att åka tillbaks till pensionatet och lämna Jonatan på sjukhuset. Sov knappt på hela natten och steg upp tidigt för frukost och för att fixa praktiska ärenden.  STS alpresor hjälper och stöttar mig och personalen på boendet hjälper mig med busstidtabeller. Åker till Zell am See och sjukhuset och blir o väntande i kylan på en buss och en annan kör förbi mig. Så ingen bra början men tillslut kom jag fram till honom. 

Jonatan får inte röra sig överhuvudtaget, inte äta och måste ligga på rygg i flera dagar. Natten hade varit tuff, smärta och illamående av starka värktabletter och morfin. Satt hos honom i flera timmar och försöka stötta och peppa! Näst kommande dagar ser ganska likadana ut. Jonatan vilade mycket och fick så småningom om göra små framsteg, sitta, gå, äta osv. Vår semester blev allt annat än lyckad. Men i allt de hemska och jobbiga så hade vi ändå tur i oturen. Ingen operation behövdes, endast vila. Tack vare allt stöd hemifrån, fantastisk personal på sjukhuset, boendet, nyfunna vänner, STS alpresor och flera andra så blev framför allt min vistelse mycket bättre än väntad. Jag fick åkt lite snowboard  under veckan, firat nyår på vårt boende och tack vare redan betald middag och frukost varje dag så fick jag också ätit. Spenderade timmar hos Jonatan på sjukhuset i princip varje dag, och grät av lycka för hans kämpar glöd och framsteg. Fick den bästa födelsedags presenten jag kunde önska och de var att vi fick klartecken att åka hem till Sverige! Trots en inte helt smärtfri hemresa och mycket strul med bokningar, taxin , boende osv under veckan så var känslan att befinna sig hemma i Svergie igen oslagbar!